Fostrets rörelser

I början av graviditeten rör sig fostret utan att kvinnan känner rörelserna, men med ultraljud kan man i graviditetsvecka sju till åtta se glesa, okoordinerade vridningar och böjningar av fosterhuvudet. Från graviditetsvecka nio ökar den tid fostret rör sig och nu rör fostret även sina armar och ben. Andningsrörelser förekommer periodvis redan från graviditetsvecka 11. Ju längre graviditeten fortskrider desto mer utvecklas rörelsernas koordination. Vid omkring 16 graviditetsveckor kan i princip alla typer av rörelser som finns hos fullgångna nyfödda barn urskiljas. Typer av rörelser och vid vilken tidpunkt i graviditeten rörelserna uppkommer visar på utvecklingen och mognaden av barnets centrala nervsystem, medan styrka och den tid en rörelse varar, ökar med barnets växande muskelmassa. Variationen för när en blivande mamma känner de första rörelserna från sitt barn är stor. Det är ovanligt, men det finns kvinnor som beskriver att de känt barnet röra sig redan i graviditetsvecka 12, andra menar att de första gången kände barnet röra sig i graviditetsvecka 30. Det som är vanligast är att en förstföderska känner de första rörelserna från sitt barn i graviditetsvecka 19 till 20 medan kvinnor som tidigare fött barn, känner rörelserna något tidigare. Till en början upplevs rörelserna som extremt lätta och flyktiga och kan vara svåra att skilja från egna tarmrörelser. Den första förnimmelsen av barnets rörelser i livmodern beskrivs ibland som en försiktig kittling, som en beröring av en fjäder eller som en lätt puff av luft från munnen mot handens insida. Det kan ta ett tag innan kvinnan förstår att det var barnet som gav sig till känna. Kraften och antalet rörelser ökar från graviditetsvecka 22. I graviditetsvecka 32 beskrivs en platåfas avseende hur ofta barnet rör sig, men det finns inget som tyder på att rörelserna avtar och blir färre i slutet av graviditeten.

Rörelsernas karaktär och mönster

Man kan dela in det ofödda barnets rörelser i två huvudgrupper; stora rörelser och små rörelser. De stora rörelserna känns tydligt, det kan vara när barnet sparkar, sträcker ut kroppen eller när barnet vänder på sig. De små rörelserna som barnet gör, men som inte känns, är att suga på tummen, grip-rörelser med fingrar och tår och andningsrörelser. För varje vecka som går växer barnet och rörelserna blir starkare och kraftfullare. Mellan graviditetsvecka 20 och 30 börjar rörelserna blir organiserade och barnet har vakenhetsperioder som avlöses av perioder av vila på cirka 40 minuter upp till en timme. Typen av rörelser ändras vartefter graviditeten fortskrider. I slutet av graviditeten beskrivs ofta rörelserna mer som kraftfulla och tryckande jämfört med de sparkar som känts tidigare. Rörelserna kan i slutet av graviditeten upplevas som att hela fostrets kropp involveras i rörelserna. I en undersökning tillfrågades gravida kvinnor i fullgången graviditet om de kunde beskriva hur rörelserna kändes just under den aktuella veckan. Alla kvinnor som intervjuades födde ett friskt barn några dagar till ett par veckor efter intervjun. Varje kvinna i den här undersökningen upplevde sitt barns rörelser på ett unikt sätt. En del var gravida för första gången, andra kunde relatera hur barnet rörde sig och jämförde med hur deras tidigare barn rört sig.  Gemensamt för alla var att de beskrev rörelserna som en kommunikation med barnet och att rörelserna upplevdes som starka. Den här undersökningen summerade att i slutet av en graviditet som avslutas med att ett friskt barn föds, är det vanligt att mamman tydligt känner barnets rörelser och att rörelserna upplevs som kraftfulla.

Lättast att känna rörelserna när man ligger ner

Fostrets rörelser i livmodern och kvinnans förutsättningar att uppfatta rörelserna påverkas av flera faktorer. Om kvinnan ligger ner känner hon vanligen flest rörelser, om hon sitter, noteras oftast färre rörelser. Svårast att känna rörelserna är i regel stående och om kvinnan själv är i rörelse. Moderkakans placering i livmodern påverkar också förmågan att uppfatta rörelserna. Om moderkakan sitter i livmoderns framvägg kan det vara lite svårare att känna rörelserna, framförallt i tidig graviditet. Även mängden fostervatten påverkar möjligheten att uppfatta rörelserna. Om kvinnan har kraftig övervikt kan det försvåra för henne att känna fostrets rörelser. En viktig faktor som påverkar kvinnans känslighet för rörelserna är förstås hur långt graviditeten kommit.

Fostret har aktiva perioder och perioder av vila

Av och till kan kvinnan uppleva att det är lugnt i magen, barnet har perioder av sömn många gånger under ett dygn. Mot slutet av graviditeten har de flesta foster en dygnsrytm och är aktiva på kvällen. Det kan vara stor skillnad från foster till foster hur ofta och hur kraftigt det rör sig. Liksom nyfödda barn är olika finns det också skillnader mellan ofödda barn. En del är mycket aktiva under sin tid i livmodern medan andra är lugna, men alla foster rör sig ända fram till födelsen. Varje foster har sitt eget rörelsemönster och i slutet av graviditeten kan mönstret kännas igen. Fostret växlar mellan vakenhetsperioder med mycket rörelser och perioder av vila då fostret är stilla. Om den gravida kvinnan mot slutet av graviditeten tar sig en stund varje dag när fostret har en vakenhetsperiod, kan hon lära känna sitt ofödda barns rörelser och få en god uppfattning om rörelsemönstret. Om sparkarna minskar i kraft eller förekomst och avviker från fostrets normala sätt att röra sig, ska det uppfattas som ett tecken på att fostret inte har det bra i livmodern och leda till en undersökning av fostret och dess livsmiljö.

Rörelserna kan kännas annorlunda i slutet av graviditeten för att utrymmet för barnet att röra sig på minskar och att det relativt sett är mindre mängd fostervatten i livmodern, men detta påverkar inte hur ofta barnet rör sig. Antalet rörelser brukar nå sin topp omkring graviditetsvecka 32 och håller sig i stort sett på samma nivå fram till förlossningen. Rörelserna blir kraftfullare allteftersom barnet växer och får mer muskelmassa. En del mammor beskriver att det känns som att rörelserna i slutet av graviditeten involverar hela barnets kropp och det upplevs annorlunda jämfört mot de rörelser som kändes tidigare.

Systematisk observation av fostrets rörelser

Att foster rör sig är ett bra tecken och observationer av rörelserna är en använd metod för att tolka barnets livsmiljö. Om kvinnan upplever en verklig minskning i antalet rörelser i slutet av graviditeten ska det inte tolkas som något normalt innan en undersökning av barnet gjorts. En del kvinnor blir både lugnare och känner att de har bra kontroll över hur deras barn mår om de räknar fosterrörelserna och det finns metoder för detta. Att rikta uppmärksamheten mot det ofödda barnets rörelser kan betraktas som en självscreening-metod som de flesta gravida gör medvetet eller omedvetet. Om den gravida kvinnan på ett systematiskt sätt vill skaffa sig en överblick av hur fostret rör sig i livmodern kan rörelserna räknas. Det kan vara lämpligt att starta i graviditetsvecka 28 och fortsätter fram till förlossningen. Två olika metoder för räkning brukar användas, antingen räknas alla rörelser som fostret gör under en viss tid eller så mäts den tid det tar att känna ett visst antal rörelser.  Den senare metoden brukar kallas ”Räkna-till-tio-metoden”. Den tid det tar att känna tio rörelser från barnet mäts, vanligtvis tar det 10 till 30 minuter. För båda metoderna gäller det att vänta tills fostret har en vakenhetsperiod innan räkningen påbörjas, när fostret sover brukar det vara stilla. Hick-rörelser ska inte räknas. Det bästa sättet att känna rörelserna är att ligga på vänster sida. Resultat från forskning tyder på att de kvinnor som räknar rörelserna, känner mindre oro. Den kontroll de fått av att systematiskt räkna rörelserna har gjort dem trygga, de kände att deras barn hade det bra. Metoden att räkna rörelserna ska i dagsläget enligt forskarna användas utan så kallade larmgränser eftersom det inte är vetenskapligt belagt vad som är för lågt eller för högt antal rörelser. Det behövs fler studier som både tar hänsyn till kvantitet liksom kvaliteten på rörelserna. Eftersom alla ofödda barn har sitt eget rörelsemönster och det kan variera mycket mellan olika foster hur fostret rör sig, går det inte att ange vad som är normalt antal rörelser. Ett riktmärke kan dock vara att om antalet fosterrörelser minskar betydligt mer än två dagar i följd eller om det tar längre tid än två timmar att känna tio rörelser när fostret har en vakenhetsperiod, ska kvinnan kontakta sjukvården. Det är alltid viktigt att kvinnan litar på sin intuition. Känner en gravid kvinna oro för barnets rörelsemönster ska hon oavsett resultat av räkningen alltid kontakta sjukvården. Omkring tio procent av alla gravida söker vård någon gång under graviditeten för att de upplever att deras barn rör sig för lite jämfört med tidigare. För de allra flesta kan en undersökning utesluta att något är fel. Minskningen som känts var tillfällig, ibland kan den förklaras med en stressande situation eller att kvinnan inte lärt känna sitt barns rörelsemönster och är osäker på hur det brukar vara.

Mindfetalness

En annan systematisk observationsmetod som kan användas för att få en överblick av fostrets rörelser är Mindfetalness, metoden baseras på fokusering och reflektion av hur fostret rör sig. Med en koncentrerad närvaro på fostrets rörelser minns kvinnan hur barnet rört sig tidigare och kan relatera till hur fostret rör sig just nu. Genom uppmärksamheten kan också upplevelsen av rörelserna beskrivas. Råden till en kvinna som vill praktisera denna metod är att vänta tills barnet har en vakenhetsperiod och att ligga bekvämt på vänster sida när hon börjar sin fokuserade uppmärksamhet. För en del räcker det att notera i sitt inre hur fostrets rörelser uppfattas, andra föredrar att skriva en anteckning om vad som känns och för dagbok över sitt ofödda barns rörelser. Under Mindfetalness fokuseras fostrets rörelser: rörelsernas styrka, på vilket sätt fostret rör sig, hur mycket fostret rör sig och kommunikationen med det ofödda barnet. De frågor som besvaras är: Känns rörelserna tydligt? Har rörelserna den styrka som de brukar? Rör sig fostret som det brukar? Vill du läsa mer om Mindfetalness kan du beställa ett häfte om metoden genom att klicka här.

Myten om minskade rörelser mot slutet av graviditeten

Det finns olika myter och föreställningar om det ofödda barnets rörelser. Myten om att fostret rör sig mindre i slutet av graviditeten på grund av att utrymmet blir begränsat har varit utbredd från början av 1990-talet och drygt 20 år framåt i tiden. Det självklara, att ett friskt barn som växer, får mer muskelstyrka och därmed känns tydligare, var under två decennier i skymundan till förmån för denna missuppfattning. Myten har bidragit till att gravida kvinnor som känt svagare och färre rörelser inte har reagerat på att något var fel. Många av dem som känt att något varit fel har också blivit lugnade av omgivningen, till och med av vårdpersonal. Eftersom minskade och svagare rörelser i slutet av graviditeten hos ett foster som tidigare rört sig mycket och kraftfullt, kan vara ett tecken på att barnet inte har det bra, har myten bidragit till att möjligheten att rädda barns liv gått förlorad. Man kan fråga sig hur denna missuppfattning om fostrets rörelser har uppkommit. Här följer två tänkbara förklaringar: Under 1970 talet genomfördes flera vetenskapliga studier där gravida fick räkna fostrets rörelser. Instruktionen till kvinnorna var att räkna rörelserna varje dag vid samma tid, ibland under flera timmar i sträck eller under en hel dag. Mot slutet av graviditeten har fostret oftare perioder av sömn och är stilla, dock sällan mer än en timme åt gången. Om kvinnan räknar rörelserna oberoende om fostret är vaket eller sover, ökar möjligheten för att räkningen sker just under någon av viloperioderna ju närmre förlossningen räkningen sker, resultatet blir då missvisande lågt. Mot slutet av graviditeten, när det blir trångt för barnet i livmodern, övergår de distinkta sparkarna ofta till långsammare rörelser som också beskrivs som rörelser snarare än sparkar. Ytterligare en förklaring till myten om minskade fosterrörelser kan vara hur man frågar en gravid kvinna om barnets rörelser. Ett vanligt sätt att fråga är: ”Sparkar barnet mycket?”. I slutet av graviditeten kan den blivande mammans svar bli: ”Nej, den sparkar inte lika mycket nu”. Trots att barnet faktiskt rör sig lika mycket men rörelserna har en annan karaktär.

 Att informera om fosterrörelser

Att barnmorskan informerar om fosterrörelser och efterhör hur den gravida kvinnan upplever fostrets rörelser är viktigt för att kunna identifiera foster som är under risk för att dö före födelsen eller att födas med hjärnskada. Majoriteten av de kvinnor vars barn dött i slutet av graviditeten har upplevt minskade och svagare rörelser. Mammor som mist sitt barn har upplevt att barnmorskan inte lyssnat på dem när de förmedlat sin oro för hur deras väntade barn rört sig i livmodern. Kanske kan mammornas upplevelse förstås mot bakgrund av välmenta önskningar från barnmorskan att inte oroa. Barnmorskan vet att för de allra flesta som oroar sig för minskade fosterrörelser visar en undersökning att allt är bra men om gravida kvinnor som känner minskade fosterrörelser inte tas på allvar minskar möjligheten att rädda ett barns liv om miljön för fostret inte är optimal. Två mammor som mist sina barn skrev följande i en undersökning som genomfördes för att öka förståelsen för hur intrauterin fosterdöd kan förebyggas:

”Informationen om fosterrörelser måste bli tydligare och komma ut till väntande kvinnor. Det handlar inte om att oroa blivande mammor utan om att göra dem medvetna, detta kan rädda liv.”

”Varför är läkare och barnmorskor så rädda för att göra blivande mammor oroliga, vad kan hända om de blir det? Det är väl bättre att man är välinformerad och kanske kommer en gång för mycket till mödrahälsovården eller förlossningen än att man kommer för sent!”

Om hälso- och sjukvårdspersonal undviker att tala om risker med blivande föräldrar minskar föräldrarnas möjlighet att reagera på tidiga tecken på att något kan vara fel och att barnet inte har det bra. Förstås är information om ovanliga men katastrofala händelser en balansakt där risktänkande aldrig får överskugga glädjen med att vänta barn. Barnmorska kan förmedla till gravida kvinnor att de ska lita på din intuition och kontakta vården om de känner oro för att något kanske inte är som det ska. Barnmorskan har också unika möjligheter att påverka gravida kvinnor att leva på ett sätt som ger en optimal livsmiljö för deras väntade barn.

Vila på vänster sida, lägg dig på  vänster sida vid sovdags

Förutom att vara observant på hur fostret rör sig i slutet av graviditeten kan miljön i livmodern påverkas på ett positivt sätt om kvinnan tänker på vilken sida hon lägger sig på när hon ska sova. Under graviditetens sista tre månader är den bästa sovpositionen på vänster sida, då är genomblödningen i livmodern och moderkakan som bäst. Det beror på att i ryggläge och även när kvinnan ligger på höger sida ökar trycket på det stora blodkärl som försörjer livmodern med blod och syre. Det blir alltså sämre genomblödning om kvinnan ligger på rygg eller på höger sida jämfört med vänster sida. Att lägga sig att sova på vänster sida behöver inte betyda att kvinnan vaknar på samma sida. Under natten rör man sig i regel och byter position många gånger men om kvinnan vaknar under natten och går upp en stund kan det vara bra att lägga sig på vänster sida igen. Många vaknar både en och flera gånger på natten under slutet av graviditeten, det kan förstås vara tröttande men det positiva är att genomblödningen i livmodern ökar när man går upp. Gravida bör undvika att sova eller att vila i ryggläge under graviditetens sista tre månader. I ryggläge pressar barnets tyngd mot den stora kroppspulsåder som transporterar blodet från den undre delen av kroppen till hjärtat. Ryggläge innebär också att det blir ett tryck mot de inre organen och det kan ge starka obehagskänslor som illamående, yrsel och känslan av att man svimmar. En kudde bakom ryggen kan hjälpa till för att hindra att man rullar över på rygg under sömnen, en del får också hjälp av en liten kudde mellan knäna när de sover på sidan. Andra viktiga råd för att ge det ofödda barnet så god livsmiljö som möjligt är förstås att förmå kvinna att undvika tobak, både cigaretter och snus. Nikotinet försämrar genomblödningen i moderkakan och innehåller gifter som skadar barnet.

Referenser

Hagberg H, Marsál K, Westgren M. Red. (2008) Obstetrik. Studentlitteratur. Lund

Holm Tveit, JV. Decreased fetal movements in late pregnancy – important today? Faculty of Medicine University of Oslo 2011 (doktorsavhandling).

Heazell, A., Froen, F. (2008) Methods of fetal movement counting and detection of fetal compromise. J Obstet Gynaecol 28(2):147-54.

Rådestad, I., Lindgren, H. (2012) Wome’s experiences of fetal movements in fullterm pregnancy: a pilot study including individual interviews with 40 pregnant women. Sexual & Reproductive Healthcare 3:113-6.

Rådestad I. (2010) Fetal movements in the third trimester-Important information about wellbeing of the fetus. Sexual & reproductive healthcare 1(4):119-21. Epub 2010/12/03.

Rådestad I. (2012) Strengthening mindfetalness. Sexual & Reproductive Healthcare 3:59-60.

Saastad E. Effects of fetal movements counting – a multi-center randomized, controlled trial. Faculty of medicine, University of Oslo 2012 (doktorsavhandling).

Stacey, T., Thompson, J., Mitchell, E., Ekeroma, A., Zuccollo, J., McCowan L. (2011) Maternal perception of fetal activity and late stillbirth risk: findings from the Auckland stillbirth study. Birth 38(4):311-6.

Stacey, T, Thompson J, Mitchell EA, Ekeroma A, Zuccollo J, McCowan L. (2011) Association between maternal sleep practices and risk of late stillbirth: a case-control study. BMJ 14:3402-3403.

Reduced Fetal Movements, Green-top Guide 57 February 2011. Royal College of Obstetricians and Gynaecologists. http://www.rcog.org.uk/files/rcog-corp/GTG57RFM25022011.pdf

Rådestad I. (2013) Mindfetaness – Det bästa för ditt ofödda barn. Eget förlag.

För dig som har mist ett barn före födelsen – och för dig som möter föräldrar vars barn fötts dött